Jag vägrar säga förlåt!

Jag gick till kyrkan med Barb i söndags; hon är aktiv i den Episkopala amerikanska kyrkan. Jag har inget emot tro, jag ser däremot fördelar i att ha ett spirituellt alternativ till vetenskapen. Till de som anser att utrotandet av religion skulle betyda färre krig fnyser jag – krig handlar om makt och pengar, inget annat. Ceremonin var vacker och känslan av samhörighet stor. Dock finns det en aspekt i den Episkopala tron som jag inte håller med om. Det är faktumet att den troende alltid ser sig som en syndare, som ständigt ber den perfekta Herren om förlåtelse. Jag ser mig inte som en syndare. Jag gör misstag, som alla andra, men jag står upp för mina handlingar och åsikter. Det är ingenting som man bör be om ursäkt för.

Varifrån kommer denna tanke om att människan syndar blott med att leva sitt vardagliga liv? Initialt var det ett sätt för de auktoritära kyrkoöverhuvudena att skapa sig mer makt. Jakten på förlåtelse skapade också en affärsmarknad då makthavarna tog sig friheten att ta betalt för välsignelser.

Idag har inte kyrkan längre någon politisk makt i samhället. Därför anser jag att tanken om att människan ständigt syndar är gammalmodig och passé. Om du vill ha förlåtelse för en viss handling du ångrar, be. Men du ska banne mig inte behöva be om förlåtelse för att vara människa!