Djupsinnade tankar

Jag kunde inte sova i natt. Jag tror att det var på grund av all förväntan som fyllde upp mig från tårna. Så mycket som händer och så många intryck. Vanligtvis när jag går och lägger mig här om nätterna är jag dödstrött och sover som en stock natten ut. Men inte denna gång. Denna natt sitter jag i köket i ett helt nytt hus med en jordnötssmör och banan macka och skriver. Som tur var kunde varken jag eller min nya syster Rosie sova, så vi tassade ner till det vackra och gigantiska träköket klockan 3 på morgonen och satt och åt blåbär med granola tillsammans och pratade. Trots att vi är olika när det kommer till hur mycket glitter i föredrar, så har vi också otroligt mycket gemensamt. Min granne i Cape Cod, som förövrigt är journalist, lånade mig en fantastisk dokumentär om barnslaveri som jag och Rosie såg tillsammans. Efteråt var i så arga och uppfyllda att vi satt och diskuterade i en halvtimme!

Jag har nu tillbringat 15 dagar i USA. Det känns som en evighet och samtidigt som ingen tid alls. Jag har redan skrivit hur häftig Orienteringen var, men jag tror jag måste göra det igen. Aldrig har jag träffat så många likasinnade och inspirerande människor på samma gång! Jag, som inte blir stressad av att andra människor är motiverade, utan sporrad, fick aldrig nog av att prata med alla. Pauline, min tyska rumskompis, skulle slutföra gymnasiet på förkortad tid och hade redan sökt in till Cambridge för att studera genetik – hur coolt!? Väl tillbaka i Sverige ska jag verkligen hålla kontakten med alla svenska stipendiater – vi har så mycket gemensamt. Alla ungdomar från världens hörn var så otroligt medvetna om situationerna i deras länder, och jag fick mycket material med mig till min kommande kurs i komparativ politik.

Under orienteringsdagarna slog det mig hur trygg jag faktiskt är i mig själv och hur bekväm jag känner mig med att tala engelska, möta människor och ta initiativ.

Jag kunde inte tänka mig en bättre värdfamilj än Wetzels. Redan första dagen kände jag mig hemma i deras hus. På tal om huset. Huset. Jag har aldrig sett en vackrare utsikt än den jag hade från Rosies fönster - tidvattnet, stranden, solnedgången. Jag har haft så många vackra stunder i Cape Cod, platsen för konst, hummer och intellekt. Jag ser verkligen upp till Abby, den äldsta systern. Hon har så många kloka åsikter och gör verkligen en skillnad i Ghana. Jag vet att hon kommer bli något stort.

Jag är så helhjärtat glad över att jag under våren jobbade med min förmåga att inte gör någonting. Vad härligt det är att bara vara!  Jag märker redan efter dessa 15 dagar att jag blir allt mer hemmastadd i mitt nya liv, jag kan skämta mer med familjen och tar mig fler friheter. Barb berömde mig igår när vi tog en kvällspromenad; ”Det är så skönt, du visar vad du vill på ett ödmjukt sätt samtidigt som du tar in vad gruppen vill också”. Komplimangen gick rakt till mitt hjärta, då jag i Sverige har en tendens att glömma bort gruppen ibland. Det känner jag redan att jag blivit bättre på.

Det faktum att jag sitter och skriver den här texten visar på hur mycket jag lär och kommer lära mig om mig själv under det här året. Förutom de nya politiska och samhällskritiska perspektiven får jag även nya spirituella perspektiv på min tillvaro. 

Perfektionister och krösusar i en ultimat blandning

Jag har en förmåga att aldrig kunna släppa att jag gjort ett fel köp. Jag köpte en skjorta på 22 dollar, motsvarande cirka 150 kronor, då jag med min värdfamilj gjorde ett besök i P-Town (förövrigt en fantastisk plats precis på udden av Cape Cod fylld med homosexualitet, sex och fredsbudskap).  Det är inte mycket pengar, jag spenderade samma summa på en makalöst god lobsterroll samma dag utan att blinka (som förövrigt avnjöts med havsutsikt och underbart sällskap). Trots det kan jag inte släppa det. Varför köpte jag den där skjortan, det var ju så onödigt…

Samma kväll tog jag en kvällspromenad på stranden i solnedgången med Barb, och jag tog upp det med henne. Hon hjälpte mig att förstå mitt beteende.

Jag är en perfektionist in i tåspetsarna, det är jag medveten om och har jobbat med hos mig själv. Jag har kommit otroligt långt i områden vad gäller skola, prestation och utseende. Det ä jag väldigt tacksam och stolt över. Men tänk om min perfektionism då har tagit sig andra uttryck? Som att inte vilja göra dåliga inköp… Krösusen i mig är självklart inblandad, med jag tror också att perfektionismen har en roll med i spelet.

Mitt förstå personliga mål för den här resan är att släppa på mitt kontrollbehov – det går som på räls hittills! Mitt andra mål ska bli att bekämpa min perfektionist ande i områden som tidigare varit bortglömda.

Jag tror, och det pratade jag också med Barb om, att det är otroligt viktigt för en själv som individ att sätta personliga mål. Detta både för den personliga utvecklingen och stimulansen. Jag kommer aldrig sluta tänka på varför jag känner och beter mig som jag gör. Det är nyckeln till att lära känna sig själv och att kunna överstiga de hinder som vi garanterat kommer möta i den labyrint vi kallar livet.