Liberalism

Jag har läst tio punkter om liberal människosyn av Hans Bergström. För det första tycker jag att det är en välformulerad text som speglar den liberalistiska ideologin väl. Dock saknade jag en kritisk motpol till texten – det hade varit intressant att läsa en liknande text om exempelvis socialism för att se hur andra ideologier besvarar liknande frågeställningar som Bergström ställt sig.

I inledningen nämndes politikens begränsningar. Det går inte att bestämma en lösning på ett problem, eftersom problematiken är individuellt utformad.  Detta visar på hur politiken kräver pluralism och många representanter, samt visar på nackdelarna med diktaturer: då beslutsfattande endast sker ur en persons perspektiv kan det omöjligt gynna så många medborgare som möjligt. Den speglar också tomheten hos politiker som lovar lycka eller utopier. Det finns inget slutgiltigt mål för mänskligheten, det fundamentala är delmålen och resan dit, det är då som vi lär oss mest. Att liberalismen är en antiutopisk ideologi gör den rationell och förtroendeingivande i min mening.

Jag fastnade för beskrivningen av liberalism som en blandning av misantropi och hopp. Liberalismen ser storheten i den unika människan och finner den nödvändig för samhällets fortsatta utveckling. Jag håller med John Stuart Mill då han säger att: ”En stat som krymper sina människor för att de ska bli fogliga instrument skall finna att med små människor kan ingenting stort uträttas.” Detta att eftersträva engagemang hos medborgarna lockar mig dels eftersom att jag själv är otroligt intresserad av samhällskunskap och politik, dels eftersom mina tidigare slutsatser visar att människorna själva måste vara med i utformningen av samhället de vill leva i. Jag attraheras av liberalismens syn på förändring: den främjar människans drift till uppbrott. Denna tro på människan verkar inte bara stimulerande på människans intellekt, utan på hela samhällets hälsa. Samtidigt erkänner liberalismen att samhället kräver institutioner för organisation och maktbalans. Människan kan inte veta alla sanningar, men däremot kan hon ha förnuftet att inse sina begränsningar och förmåga att söka nya svar.

Vi behöver främja spetskompetensen hos de unika individerna redan i ung ålder för att som land hänga med i dagens konkurrenskraftiga värld. Polarisering är ett uttryck som idag har en negativ klang i skolpolitiska sammanhang. Detta tycker jag bör ändras. Vi är olika, och så länge ingen värdering läggs i det är mångfald i samhällsroller bra. Jag fastnade för citatet ”Man kan pressa ned en människa genom att kräva för mycket. Man kan hämma henne genom att inte ställa krav som svarar mot förmågan”. Sverige är duktigt på att fånga upp de som behöver extra stöd. Men att ställa högre krav på enskilda individer tycker jag att Sverige måste bli bättre på. Att gå emot jantelagen, göra det där lilla extra och våga vara stolt över sina prestationer är någon som den vanliga svensken sällan är varken i skolan, i arbetet eller på fritiden. Detta har påverkat mig negativt i skolan, då jag ofta känt mig understimulerad. Individualism behöver inte sammankopplas med egoism! Alltså - en mer liberalistisk människosyn i skolan och i Sverige i stort skulle behövas.

Bergström menar att en människa ”inte fullödigt kan beskrivas genom sina roller”. Självklart kan inte en enskild människa kategoriseras i endast en grupp. Jag som individ kan tillhöra flera grupper. Bergström skriver att dessa sociala konstruktioner kan användas för att ge en förenklad bild av samhället. Jag menar att de har fler syften än så. Grupper inger trygghet och känsla av samhörighet. Så länge vi inte lägger någon värdering i grupptillhörigheten är den bra för gemenskapen i samhället, liksom mångfalden.

 I dagens medialiserade och globaliserade värld blir grupputbudet allt större. Men det ökade utbudet har två sidor… i liberalistisk anda är valfrihet positivt och främjar individuell utveckling. Samtidigt kan för stor valfrihet leda till passivhet, identitetsförvirring, rädsla och främlingsfientlighet. Därför är jag tveksam till den liberala uppfattningen att hela tiden öka människors praktiska livsmöjligheter utan statlig inblandning i hur de ska användas. Kanske behövs fler riktlinjer i takt med att livsmöjligheterna blir större?

För att sammanfatta anser jag att liberalismen är en rationell och förtroendeingivande ideologi då den kombinerar optimism med pessimism. Ideologin är antiutopisk och ser värdet i resan mot delmål. Liberalismen borde få större inflytande i dagens svenska relativt kollektivistiska människosyn. Vi måste våga sticka ut och vara stolta över våra unika talanger för att hänga med i utvecklingen. Roller i samhället ökar specialisering och ger tillhörighet, vilket är positivt så länge ingen värdering läggs i grupptillhörigheten. Jag håller dock inte med Bergström fullt ut då han säger att ökad valfrihet konstant bör eftersträvas. Det har en mörk sida då det kan leda till passivitet eller steg tillbaka till tryggheten (främlingsfientlighet).