En resa till drömlandet

Idag fick jag möjligheten att göra ett studiebesök på DN:s ledarredaktion. Efter en rundvandring och inspirerande pratstund med DN:s otroligt skickliga politiska chefredaktör Peter Wolodarski fick jag också medverka vid ett morgonmöte där samtliga ledarskribenter träffades för att gå igenom vad som skall skrivas i morgondagens tidning. Besöket var otroligt lärorikt, och förutom de nya kunskaper i sakfrågor som jag fick under mötet var det tre generella huvudpunkter jag slogs av:

Det första var hur öppen arbetsplatsen var. Måhända att jag som ungdom inte varit på många arbetsplatser och därmed inte har så många referenser; men jag inser vikten av öppenhet inom journalistiken. Det är i mötet och i samtalet med andra som vi inspireras och förstår nya perspektiv – nödvändigt för objektivt och nyanserat rapporterande.

Det andra var hur viktig humorn är inom yrkeslivet. På mötet skämtades och skrattades det med jämna mellanrum, parallellt med professionella yrkesuttalanden och effektiva beslut. Att ha roligt på arbetsplatsen är fundamentalt, eftersom glädjen lyser igenom i det du skriver eller i hur du uttalar dig.

Det tredje var den stora ödmjukheten och respekten. Till och med jag fick chansen att uttala mig, och alla lyssnade och gav respons. I ett demokratiskt samhälle har vi alla en skyldighet att ge andra rätten att uttrycka sig. Vi har också skyldigheten att ge respons till andra människors uttalanden efter vår egen förmåga. Detta leder till diskussion, vilket i sin tur leder till förståelse, tolerans och utveckling.

Att arbeta som ledarskribent vore i mina ögon ett fantastiskt yrke. Idag har jag fått resa till drömlandet. Tack. 

Aldrig kläder för andra

Jag blev otroligt upprörd när jag läste en artikel om sommarklädsel i lördagens DN. Förutom att rekommendera sval klädsel som är lämplig för kontoret gjorde DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing flera uttalanden om kläder och klädmoral. Hon säger: ”Vi har liten insikt i hur vi beter oss inför andra. Vi sitter i våra minishorts på bussen och svettas där någon annan ska sitta. Det är inte okej att gå in i bussen eller butiken i sin nakenhet.” Hon fortsätter: ”Kläder har man inte för sin egen skull.”

Jag är av en helt annan åsikt. Kläder är i min mening ett sätt att uttrycka sig. Dina klädval kan spegla din personlighet likaså som dina åsikter. Vissa ser kläder som ett nödvändigt ont, andra som en livsstil. Inget förhållande till kläder är felaktigt. Det avgörande är att dina klädval är individuella och utefter dina egna premisser.

Jag klär mig inte för samhällets skull. Jag klär mig inte för din skull och sannerligen inte för Magdalena Ribbings skull. Jag klär mig för min egen skull. I vårt demokratiska samhälle är det nödvändigt med valfrihet och yttrandefrihet. Likaså är klädfrihet en nödvändig byggsten för demokratin.

Det är ofrånkomligt att vi påverkas både medvetet och omedvetet av samhällets normer och trender när det kommer till klädval. Men tyvärr Magdalena - jag är övertygad om att jag aldrig kommer tänka: ”Nej, jag bör nog inte ta så korta shorts idag ifall jag skulle svettas och det skulle kunna göra någon annan obekväm…”

Pressokaffe och stolthet över Bildt

Till en nybryggd kopp Pressokaffe läste jag i dagens DN [http://www.dn.se/debatt/vi-vill-starka-europas-rost-som-fredsunion-i-varlden] att Carl Bildt i samverkan med Spaniens, Italiens och Polens utrikesministar ger sina respektive utrikespolitiska forskningsinstitut i uppdrag att ta fram utkast till en vitalisering av det europeiska samarbetet. I och med detta bemöter man frågor som tidigare, i brist på enkla svar, skjutits på framtiden, så som vilka principer och intressen som ska värnas inom samarbetet och hur det globala utmaningarna ska mötas.

I artikeln framhäver Bildt att en framtida stark europeisk röst är både nödvändig och efterfrågad; för detta krävs ett tydligt ramverk för samarbetet.

Att dessa fyra länder utarbetar egna utkast har många fördelar: skillnaderna i erfarenheter och perspektiv gör så att det slutgiltiga gemensamma förslaget kommer vara anpassat till hela unionens intressen i högre grad och lättare accepteras av samtliga parter. Man kan inte göra annat än att känna stolthet över utrikesministern, och ta en till klunk kaffe med ett leende på läpparna.

1 month to go

I am writing this the 15th of July. It’s the middle of summer, but if only looking at the weather outside my window you could guess it’s March. Sweden is cloudy, rainy and grey in general. However, I am not here to write about the weather. The reason to my personal exchange of thoughts with you is the fact that today it is exactly one month before I enter the plane to Boston.

I am not nervous, not at all. It’s strange, but I still feel like it is a very long time left before I travel. It feels unreal that I actually have sent in all the papers. That I have filled in all the forms. That I have received my visa. That I actually received a scholarship to study one year at an amazing independent boarding school in the US. But it is for real. 

Rojalist? Javisst!

Jag har alltid varit ambivalent när det kommer till frågor som rör det svenska statskicket. Sverige har traditionellt sett varit en monarki, och visst har monarkin ett symboliskt värde som för samman svenskarna. Samtidigt står kungahuset för massor som inte representerar Sverige i stort idag. Att ämbetet ärvs kan ses som icke demokratiskt och för gammalmodigt för dagens moderna och fria samhälle.

Inte för att jag brytt mig så mycket, egentligen. Vem går runt och tänker på kungen varje dag? Jag har då aldrig förstått mig på hur Svensk Damtidning fått ekonomin att få ihop. Jag har likt många andra gått och smågrämt mig över kungens högst tvivelaktiga beteende, men inte funderat över monarkins funktion och symbolvärde eller ifrågasatt dess existens.

Idag kom jag på andra tankar. I min jakt på min sanna partitillhörighet (om det nu går att utröna på den svenska alltmer homogena politiska kartan…) besökte jag idag mitt första möte med LUF, Liberala Ungdomsförbundet. Temat för diskussionskvällen var Republik. Till min stora förvåning möttes jag av ett rum fullt av republikaner. Republikaner som i människor som vill ha bort kungen.

Jag fick höra jämförelser med USA, där ”The American Dream” ansågs representera det amerikanska levnadssättet och USA i stort på ett bra sätt. Ska då monarkin representera Sverige? Behöver vi ens en så icke demokratisk och förtryckande symbol? Vi offrar ju faktiskt individer – kungafamiljen kan inte välja själva att födas in i ett sådant yrke. Och statligt finansierat till råga på allt!

Ju mer jag hörde argumenten emot den svenska monarkin, desto mer blev jag för den. Lilla Sverige har faktiskt inte mycket att samlas kring och vara stolta över. Den svenska monarkin representerar den svenska historien och vårt arv. Det går inte att sätta likhetstecken mellan en amerikansk slogan och en svensk nationalsymbol. De två länderna har vuxit fram på fundamentalt skilda sett – USA är ett ungt land som bildades genom revolution, Sverige är ett land med lång historia som vuxit fram genom tradition.

Ett land har flera symboler. Kungahuset är en av dem, men Melodifestivalen, det svenska språket, frihet, kollektivitet, ödmjukhet, mellanmjölk, fredagsmys och hus med röda knutar är lika legitima delar av Sverige och den svenska identiteten. Individen själv väljer vilka faktorer ur landets kultur som den identifierar och känner tillhörighet med. Mångfalden i nationella symboler visar också på ett lands mångfald och komplexitet. Om vi väljer bort symboler för att de inte passar alla, hur förstående och liberala är vi då?

Dessutom ger det svenska kungahuset Sverige global medial uppmärksamhet. Tyskar, Schweizare och andra länder frossar i skvaller om prisar och prinsessor. Detta är viktigt för Sverige som annars kan ha svårt att utmärka sig i mediebruset. Och det faktum att Svensk Damtidning går runt visar att även det inhemska intresset för kungafamiljen är stort.

Trots monarkins brister är den en viktig nationalsymbol för Sverige som bör bevaras.  

Almedalen på distans

Jag hade mer än gärna tillbringat den senaste veckan i Almedalen. För en politiskt intresserad, engagerad och kunskapstörstig ungdom som jag är Almedalsveckan den perfekta möjligheten att lära sig mer och träffa inspirerande förebilder.

Men vardagen satte stopp, och jag fick lov att ta del av Almedalen på distans. Inte för att det gått någon nöd på mig. Hur många seminarier, tal och föreläsningar har jag inte kunnat ta del av online? Jag har kunnat se alla partiledares tal (förutom KD, det kändes bara inte relevant...), jag har tittat på liveinslag som diskuterat de olika politiska utspelen och jag har fått ta del av livestreemade seminarier. Vissa menar att media får för stor plats i Almedalsmyllret - men hur skulle den politikertäta veckan annars uppnå tillräcklig transparens?

I dagens samhälle är det både enklare och svårare än någonsin att sätta sig in i samhällets politiska agenda. Samtidigt som kommunikationer förbättras och effektiviseras, kan politiken uppfattas som allt mer svår och komplex.

I en demokrati är det nödvändigt att folket känner att de kan förstå sig på politikerna och ta till sig politiken. Först då kan de sätta sig in i sakfrågor och påverka beslutsfattarna, så att besluten speglar folkets bästa. Det är därför politikernas plikt att förklara deras agerande och öka transparensen i beslutsprocesser och politiska sammankomster.

Slow Art

Jag såg precis utställningen "Slow Art" på Stockholms Nationalmuseum. I dagens konkurrenskraftiga och tillväxtdrivna samhälle handlar det mesta om att öka produktiviteten - desto snabbare och effektivare, desto större vinst. Men går det inte för snabbt ibland? Så snabbt att själva processen glöms bort? "Slow Art" består av konstverk som bearbetas succesivt och långsamt. Strå för strå, bit för bit. Noggrannhet framför produktivitet.

Resultatet är en samling med olika vackra och väl bearbetade föremål. En klänning i läder, ett halsband av minimala pappersbitar. Noggrannheten gör det enkla fascinerande vackert. Runt om i utställningslokalerna finns bekväma stolar att sjunka ner i. Kanske symboliserar de att vi måste våga sätta oss ner och ta det lugnt.  Utan att ligga steget före och planera för nästa effektiva syssla.

Slowness är en term som under de senaste decennierna eliminerats från vardagens alfabet. Låt termen återvända. 

Should comparative politics be thrown in the trashes?

When I enter my new school in Connecticut, Westminster school, I will take a course called "Comparative Government". I couldn't be more anxious to take it - social science and politics are what interests me the most. Actually, I was anxious enough to start looking at my future course material. I started reading the book "Essentials of comparative politics" by Patrick Ó Neil.

In the first chapter, the difficulties with studying the society with a scientific approach was described. The obstacles are many: First of all, countries are complex and diverse. Therefore, it is difficult to make comparisons between countries: you cannot control all factors. Second, the number of countries is limited. This can me compared with natural science: you can make as many experiments as you need, and you are able to affect all factors in order to find out what differences that might give different outcomes. It is also difficult for one individual to get a sufficient insight in many countries; lack of rights in the country or language skills prevent it.

Is studying comparative politics even worth the pain? With so many obstacles, will the scholars be able to present valid results from their comparisons and analyses? Yes, as long as we are aware of the obstacles, we need to study what happens around us. Even though the hypotheses and the conclusions are not 100 % correct, they contribute to an understanding of how people or governments act, which in the long term will lead to a more peaceful world. 


Therefore, we should not throw the comparative politics in the trashes, on the contrary, we should put it on a trophy shelf and continue studying it.